Gillar inte och gillar

Jag gillar inte att komma ner i tvättstugan typ tre minuter för tidigt. Det är inte lönt att gå upp igen men det är så himla tråkigt att stå och vänta. Plus att när det står 3 min kvar på maskinen så är det egentligen fem eftersom den går upp till 1 min igen och sen ner till noll igen. Bla bla bla.

Jag gillar champinjoner som inte har långa stjälkar som sticker ut. Det blir mer symmetriskt när man skär dem i bitar om de har stjälkar som inte sticker ut.

Jag skulle säga nåt intelligent

Jag skulle säga nåt intelligent, men glömde bort vad det var.. Jag har tvättid idag mellan 19-22 eftersom jag är ganska patetisk. Det är ju fredagkväll och lönehelg tillråga på allt! Men men..

När jag stod nere i tvättstugan så började jag tänka på varför man är som man är. Vad som formar en till den person man är idag? Sådana tankar dök upp delvis på grund av att jag läste den här bloggen och delvis på grund av tankarna som kom upp i Dublin (se föregående inlägg).

Hur hade jag varit, i nån sorts parallellt universum, om jag inte var skilsmässobarn, inte haft anlag för depression, inte haft RLS som alltid gör mig trött, osv osv?

För några månader sen var jag på teamträning och då fick man sitta i grupper och alla skulle säga en positiv sak om alla andra i gruppen i tur och ordning. Nästan alla sa att min "ironiska"/"cyniska" humor var en sak de tyckte om hos mig.

Vad skulle de sagt i det här parallella universumet jag föreställer mig, där jag haft en helt igenom lycklig barndom, aldrig varit sjuk, i princip var oskuld i alla avseenden (sex, knark, sprit..) med mera? De kanske hade haft svårare att komma på nåt. Vem vet? Och är det egentligen lönt att filosofera om?

P.S. Vill bara förtydliga att jag inte sitter och tycker synd om mig själv (gud vet att jag gjort det emellanåt dock) utan inte har mycket annat att göra denna fredagkväll, förutom att tvätta då.

Att tänka tillbaka..

Att vara i Dublin fick mig att tänka på när jag bodde i London. När jag var 19 ville jag inget hellre än att flytta så långt hemifrån som möjligt, komma bort från alla bråk med mamma och tristessen hemma. Jag gick på den klassiska niten att tro att man kan fly från sina problem. Newsflash: Det funkar inte. Inte på långa vägar!

Jag var ihop med en jämnårig kille sen ungefär ett år och studenten började närma sig. Vad ska man göra sen? Jo, jag gör en svensk klassiker och drar till London och testar mina vingar. Och både det ena och det andra för den delen..

OK, killen lät sig övertalas att följa med och jag trodde allt skulle bli så bra. Vi bråkade SOM FAN i Sverige, men naturligtvis skulle det bli bra så fort vi kom iväg. Skojar du eller? Vi bråkade redan på planet dit. Sen gick det bara utför.

Vi fixade (eller, jag rättare sagt, heh) jobb och lägenhet inom några dagar och så långt var allt OK. Jag skulle inte börja mitt jobb förrän efter några veckor och en långtråkig dag gick jag på jakt efter ett gym jag kollat upp i telefonkatalogen. Undrar hur livet hade varit om jag hittat det jävla gymet? Antagligen hade det gått åt skogen ändå.

Jag hittade ldrig det där gymet. Däremot hittade jag vår local, dvs kvarterspuben. Här kommer referensen till Irland in; de flesta, eller i alla fall många, av de som gick på den puben var irländare. Det var därför jag blev så påmind om den här tiden, när vi var i Dublin.

Hur som helst; jag kom in på puben första gången, arg som ett bi efter att i värmen (detta var i juli) letat efter det där gymet hur länge som helst. Bartendern presenterade sig som Francis och jag köpte en pint. Det slutade med att jag blev kvar där hela dagen och Francis var en riktig gentleman och presenterade mig efterhand för hela puben.

"This is Emma, she's just moved here from Sweden!"

Alla var så vänliga.

Åh, gud, jag var så otroligt naiv på den tiden! Nu i efterhand kan jag inte fatta hur dum jag var. Jag lät mig dras in i en destruktiv kärlekshistoria (ja, mitt och pojkvännens förhållande brakade ihop nästan omgående, pga av alla bråk) med en 35-åring med ett galet ex (hon hade suttit i fängelse, great), en massa supande och ibland knarkande. Förutom det hade jag en helt sjuk tillvaro hemma med ett galet ex of my own (vi hade inte råd att flytta isär) som drog av mig täcket varje natt för att starta bråk osv osv (till slut blir man galen av att alltid bli väckt..). En gång kastade han ett askfat på mig som nästan träffade mig i huvudet.

Det hela slutar med en katastrof som involverar sprit, tabletter och att dricka nån kolgegga mot förgiftning på ett sjukhus i London. Mums. Och antidepressiva i ett år efteråt. Mums igen. Och föräldrar som jag skrämt livet ur. Ett liv i spillror och jag var inte ens fyllda 20.

Ja det var trevligt att få tillbaka de här minnena under Dublinresan.

Super cool party people

Så.. Det är Valborg på söndag. Jag kan inte direkt påstå att jag är ett stort fan av högtidsdagar. Jag tycker alltid att man har så stora förväntningar och så blir det aldrig speciellt kul. Inte bara att det inte bli speciellt kul, utan det blir ofta värre än en vanliga halvtradig kväll. Varför är det så?

Varför ska man spendera nyårsafton med en pojkvän som blivit aspackad efter att ha druckit en treliters bag-in-box med rödtjut och är på sånt där störigt tjafsigt fyllehumör och han är den enda man känner på festen? Eller sitta ute i en stuga på landet men en massa pissfulla polare och man själv och ens lika sura tjejkompis bara känner sig bara nyktrare och nyktrare? Eller bråka med en annan aspackad pojkvän på studenten för att man är upprörd efter att ha sett polisen behandla en vän dåligt när han inte ens gjort nåt och pojkvännen vägrar lyssa på vad man säger?

Är det bara jag som vill bojkotta? Jag är kanske en surmule men fan vet att jag hellre festar till det när som helst än, let's say, midsommar, nyårsafton, valborg och min födelsedag!

Vår

SMHIs definition av att våren har kommit är att dygnsmedeltemperaturen håller sig över 10 grader. Min definition är att grillukten återigen ligger tung över nejden.

I'm back!

Nu är jag hemma igen. Dublin var mysigt; som ett London-light. Samma känsla på något sätt, fast inte lika stort och smutsigt och mycket lummigare. Mycket turister dock, precis som i London!

Ska posta lite foton om ett tag, men först ska jag ligga i sängen och läsa min nya bok och njuta av att fortfarande ha påsklov, men slippa tentaplugga! ;)

Obehag

Ibland känner jag obehag i min hemstad. Jag har inte kunnat sätta ord på det innan men igår slog det mig plötsligt: jag tycker inte om att känna igen eller kännas igen.

Jag var på stan igår och träffade först en kompis och sen min syster. På vägen hem åkte jag på samma buss som en gammal bekant. Eller knappt ens bekant. Nån man vet vem det är och har snackat med innan. Den här killen såg helt borta ut. Så som man ser ut när man rökt på för mycket och för länge. Jag fick ångest av att se honom. Det var en lättnad när han snubblade av bussen.

Det är så jävla bortkastat! Jag hatar att se folk gå ner sig och det är ju självklart extra jobbigt när det är folk man ändå vet vilka det är och kommer ihåg från när vi var yngre. En del är ju döda nu. På den tiden för ca 10 år sen hade de kanske bara en dålig vana. De hade bara hållt på ett tag. Litegrann. Nu är det snarare så att det bara är ett tag och litegrann som de inte hållt på. Det går utför.

Den andra sidan av det hela är att jag inte tycker om när folk ser mig och man vet vad de tänker. De tänker, precis som jag själv, på hur man var förr. Gamla bekantskaper som man egentligen inte känner tror inte att man blivit en annan människa och vuxit upp. Man är inte den man var på högstadiet längre! Men det vet inte de man inte känner men som ändå känner igen en. Precis som jag fortfarande t.ex. inte tycker om någon för att jag inte gjorde det för 10 år sen. Det är helt sjukt egentligen.

Det kanske bara är jag som tänker så här. Ingen annan kanske bryr sig egentligen? Vad vet jag? Man frågar ju knappast..

Det är klart att det är så i alla mindre städer att det är svårt att ändra på sina bilder av andra människor och även tvärtom, men jag lever i en annan värld på sätt och vis när jag pluggar. Man går ut på andra ställen och man umgås med andra människor, som inte kommer härifrån.

Vissa människor är det ju så klart kul att springa på. Vissa andra vill man bara glömma och vissa blir man ledsen av att se. Men det är väl så här det är?

Die Mauer

När jag var liten trodde jag att Thåström dog på riktigt i slutet av Die Mauer.

Big Brother & förhållanden

Jag skäms. Jag har kollat på ett helt Big Brother-avsnitt. Och vad värre är, jag gillade det! I alla fall en del. Först ville jag mest kräkas på alla äckliga blondiner som går runt och fläker ut sig men sen började jag tycka att vissa personer var roliga.

Ingen har väl missat Jessica som har varit på diverse löpsedlar på sistone? Hon är ju förlovad med Robin. Jag tycker att de är idioter som förlovar sig efter att ha känt varandra i 80 dar eller vad det nu är, men det får ju stå för mig. Däremot tycker jag att han är skitrolig som retar gallfeber på henne på olika sätt. Hon nappade på alla beten han la ut och sen blev hon skitsur och försökte sura sig till att han skulle göra som hon sa och be om förlåtelse. Det funkade inte. :)

Hon påminde mig om någon när hon höll på så där.. Mig själv! Usch, jag kan knappt tänka mig nåt hemskare än att vara lik henne, men det gick inte att förneka. Jag har hållt på på det där sättet otaliga gånger. Kört alla fula tjejknep jag kunnat. Varför gör man så? Till exempel börja gråta för att han ska sluta hålla på sin sida och bara ge med sig. En klassiker (som jag faktiskt har slutat med, till mig försvar).

Jag kom fram till, för ett tag sen, varför jag inte håller på så så mycket längre. Självklart är det för att jag har vuxit till mig lite men för att G (min pojkvän) är den första kille jag verkligen respekterar. Om han tycker något så försöker jag ta till mig det och fundera över det och även om jag inte håller med (vilket jag ofta inte gör, hehe) så försöker jag acceptera det.

I natt satte jag i öronproppar när han började snarka i stället för att knuffa över honom på sidan. Han var så trött så jag tyckte han kunde få sova på rygg, som han helst vill, fast jag får lite ont i öronen av öronproppar.

Det är mitt recept för lycklig kärlek: ömsesidig respekt och öronproppar! ;)

Låttips idag: Patrick Park - Something Pretty

Inte en nykter dag på semestern!

På fredag drar jag, farsan och min äldsta syster till Dublin. Jag har aldrig varit på Irland men nu, tack vare att Ryan Air har börjat flyga rutten Sturup - Dublin, ska det äntligen bli av.

När jag bodde i London brukade folk på min local (kvarterspuben där jag hängde, väldigt propert ställe haha) tro att jag var irländsk. Det kan ha berott på att jag är rödhårig, fräknig och talade engelska med ganska utpräglade r (va fan, jag är ju skåning!). Det kan också ha berott på att jag alltid var packad. Heh.

Hur som helst; jag fick alltid höra en massa bra saker om Irland. Nu ska jag dit och kolla själv!

Våra familjesemestrar brukar gå vilt till. Det är alltid ett "kokande helvete" (för att låna ett uttryck av min morfar), men kul har vi! Min pappa lever efter mottot "inte en nykter dag på semestern". Stackarn måste väl ta en grogg för att stå ut med sina barns eviga gafflande! Och vi flickor är inte sena med att försöka leva upp till detta motto.. Vilken plats kan då vara bättre att åka till än Dublin?

Någon som har något tips om vad man inte får missa i Dublin? Eller vad man borde missa för den delen!

Foton och sånt

Jag är som sagt inte smidig. Ramlade ner för trappan från andra våningen här i huset. Höll på att skrämma slag på mamma! Nu har jag en stor bula på rumpan. Skickade ett mess till pojkvännen där jag uppmanade honom att tycka synd om mig. Svaret blev "Kanske, du ramlar ju alltid.. Ok, jag kan väl tycka lite synd om dig. Puss (du är så gullig när du är klumpig)" Hehe, han är söt.

Här kommer lite foton från en promenad vid havet.



Min skugga. Man kan tro att jag är en pepparkaksgumma.



Kyrkan där jag är döpt. Av en magsjuk präst.



Visst är det otroligt vackert i Bohuslän?

Mini-break

Nu är jag på vårt sommarställe i Bohuslän. Det är så himla vackert här.. Fast jag måste ju säga att det är finare när det är lite grönt och inte bara brunt som det blir när snön legat länge. Men ändå.

Vi har haft mycket roligt här! Firat traditionella midsommaraftnar med blomsterkrans i håret, åkt skidor på tomten (ja, den sluttar lite), byggt kojor i skogen, spelat krocket, låtsats att krocketklubborna är hästar (jag och min ena kusin), låtsats att krocketklubborna är hackor (min andra kusin som hellre ville leka gruvarbetare), och så vidare. Svensk idyll.

Det är så mysigt att vara på landet! När jag kom in i det rummet jag skulle sova i låg det ca 100 fluglik på golvet. Öööh, tur att vi har dammsugare. Hehe. Nej men seriöst, att vara här får mig att längta tillbaka till somrarna när jag var liten. Det var tider det!

Bläddra i Bibeln

Idag på jobbet när vi hade frukostrast satt jag och min manlige kollega och diskuterade olika sorters läkare (han vill nämligen bli läkare) och han sa att han i alla fall inte ville bli gynekolog.

"Jag kan inte föreställa mig att hålla på 'där nere' hela dagarna och sedan komma hem och tycka att det är kul" (han menade med sin eventuella fru då, om ni inte hajjade det!)

Vår medelålders kvinnliga kollega lägger sig i (på bred skånska och med glimten i ögat):

"Vaddå, du kan väl ändå inte komma hem och tro att du ska bläddra i Bibeln varje dag?!"

Jag satte kaffet i halsen för jag skrattade så mycket.

Nästa gång jag vill förföra min pojkvän ska jag ringa och fråga om han vill komma över och bläddra lite. Hahaha.

Nu drar jag till Bohuslän!

Blast from the past

Igår kom jag till jobbet (ålderdomshem) intet ont anande. Fick höra av en av syrrorna att en av undersköterskorna hade en elev bredvid sig. Fine, tänkte jag. Jag ser en okänd person stå i köket och tänkte att jag kanske borde hälsa. Det var N. Snacka om chock!

Jag och N träffades av en slump våren 2000 och blev kompisar direkt. Under den här perioden var båda mina bästa vänner sambos och väldigt upptagna med sitt och jag kände mig lite utanför. N däremot hade alltid tid och lust att hitta på grejer med mig. Vi hade så otroligt kul ihop! Visst hade hon lite issues men jag tänkte inte så mycket på det. Vem har inte problem från barndomen, till exempel? Plus att jag är en sån där person som folk tycker om att luta sig mot eftersom jag är rätt stabil (nu menar jag inte bokstavligt talat, haha). Helt OK för mig.

Strax efter årsskiftet 2002 bestämde jag mig för att flytta till Göteborg. N följde efter. Även detta helt OK för mig. Sen under våren hände en massa ugly grejer som jag inte riktigt vill berätta här, men jag och N blev ovänner. Jag fattade aldrig riktigt vad som utlöste det hela, men sedan dess har vi inte haft någon kontakt. Alls.

Jo, en gång. Jag skulle fika med en polare (nu var jag tillbaka i min hemstad och bodde här), och då stod N bakom kassan. Det var ca 3 år sen. Jag har trott ibland att jag sett henne, men det har aldrig varit hon. Förrän igår.

Det är ödet, sa hon.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

Jofa-hjälm är coolt

Visst var jag cool i min Jofa-hjälm? Helt obligatoriskt när man åker skridskor.

Trött..

Jag är så otroligt trött på att alltid vara trött..

Klantskalle

Det klantigaste jag nånsin har gjort måste ändå vara när jag drack upp mina kontaktlinser. Nej, jag skojar inte! Eller kanske den gången jag åkte på basketläger och glömde alla kläder hemma?

Jag är jävligt klumpig och klantig. Jag är en sån där person som kan tappa en tallrik med nudlar i golvet utan att bli tillstött eller nåt. Eller varför inte en äggmacka, så det blir sådär lagom kletigt? Snubbla stillastående.. Glömma var cykeln står när skolan är slut.. Snubbla på det lilla trappsteget i labblokalen varenda jävla gång det är labb? Och så vidare och så vidare.

Är jag ensam i denna misär?

Jag undrar ibland

Jag undrar ibland varför vissa människor tycker man är konstig för att man läser om böcker och ser om filmer? Man upptäcker ju alltid nåt nytt när man läser/ser om!

Jag ska ge er ett ytterst relevant exempel: I lördags var jag ju hemma hos en kompis och vi såg om (för minst 10:e gången) den gamla åttiotalsrullen Girls Just Wanna Have Fun. Den manliga huvudrollsinnehavaren, Jeff, har på sig ett gråmelerat "linne" (ser ut som en collegetröja utan armar, dösnyggt!) och i mitten i halslinningen går det ner ett triangelformat lite mörkare parti. Jag har alltid trott att det är svett (det är ju en dansfilm) men denna gången upptäckte jag att det inte alls är svett. Det är bara ett infällt mörkare tyg! Och han har en likadan resår längst ner.

Tänk nu om jag inte sett den här filmen igen?

Genialiskt

Jag älskar badrum där de byggt så att vattnet rinner bort från golvbrunnen!

Kärlek

Telefonen ringer.

Jag: "Hallå?"
Han: "Hej älskling. Jag är hemma."
Jag: "Är du redan hemma? Men nu har jag ju inte hunnit duscha eller nåt."
Han: "Det gör inget, du är alltid äcklig ändå."
Jag: "Vad sa du?"
Han: "Det gör inget, du är alltid söt ändå."
Jag: "Du sa nåt annat!"
Han: "Du börjar bli gammal nu, hör redan dåligt.."

Det är kärlek det.

De tio bästa låtarna på playlisten just nu:

Yngwie Malmsteen - Heaven Tonight
Bob Dylan - Changing Of The Guards
Blondie - Picture This
The Quireboys - Hates To Please
Nirvana - Territorial Pissings
Glen Medeiros - Nothing's Gonna Change My Love
Beth Orton - Stars All Seem To Weep
Marvin Gaye - Let's Get It On
Lars Winnerbäck - Dunkla Rum
Counting Crows - Mr. Jones

(ingen inbördes ordning)

Bubblare:

Ebba Grön - Ung & Kåt
Death Cab For Cutie - Lack Of Color
Michael Learns To Rock - The Actor (ja, okej, jag är tillbaka på mellanstadienivå!)

Beskriv dig själv litegrann..

Är inte det bästa med anställningsintervjuer när de ber en beskriva sig själv litegrann? Hur katten gör man det utan att dra till med en massa slitna klyschor?

"Jag är punktlig" (Yeah RIGHT.)
"Jag är alltid glad" (Egentligen är jag en surfitta, men det lär jag ju knappast berätta för dig..)
"Jag älskar att jobba i team" (Jag tycker egentligen inte om andra människor. Alls.)

Och så vidare.

Fast det är nästan ännu värre när de frågar vad man har för intressen. På nåt sätt tror jag inte "shoppa, kolla på teve, supa och sitta framför datorn" skulle imponera på någon arbetsgivare! Så jag brukar dra till med "läsa och träna", vilket i och för sig är helt sant men får mig att framstå som rätt tråkig.

Så vad skulle jag sagt om jag verkligen svarat ärligt på "beskriv dig själv litegrann"?

Vi kan börja med det där att komma försent.. När jag var yngre kom jag ofta försent till olika jobb. Det gör jag inte längre men jag kommer EXAKT på slaget. Och det krävs ansträngning eftersom jag är en sann tidsoptimist. Det har jag efter farsan; hela släkten på hans sida är likadan.

Jag är alltid trött. Det beror på att jag har svårt att somna och sover dåligt som fan när jag väl sover. Jag lider av RLS, that's why.

Jag är ett barn av min tid, uppvuxen i ett IKEA-hem och lyssnade på Koldolmar och kalsipper och hade krans på huvudet på midsommarafton. På 1:a maj var vi ute och lyssnade på Bleckhornen (10 poäng om du gissar vilken stad jag är ifrån) och köpte kaninballonger som jag sedan knöt fast mina gosedjur i så de fick flyga luftballong. Kaninballonger finns typ inte längre. Ni vet, kaninformade heliumballonger? Nu finns det bara en massa fula metallballonger.

När vi åkte på utflykt med skolan brukade mamma göra plättar till mig att ha med som matsäck. Många av de andra barnen hade också god mat med sig, men de brukade ändå snegla lite avundsjukt när jag öste på sylt på mina plättar. Gud, jag glömmer aldrig skolutflykten när vår hjälplärare Kill (ja han hette det..) lät en blodigel suga ut allt blod ur en groda så den (grodan alltså) blev helt vit. Den klarade sig. Men äckligt var det!

Jag har gjort den nästan obligatoriska utomlandsperioden (jobbade på internetcafé i London, poäng för originalitet), pluggat upp betygen på Komvux, tycker om att fika och snacka skit med tjejpolarna. Jag är helt enkelt precis som alla andra!

Fast jäkligt mycket charmigare.

När är man vuxen?

Telia tycker det är kul att slänga i ansiktet på mig att jag börjar bli gammal genom att skicka brev där det står att mitt ungdomsabonnemang går ut om en månad. Plus att man får inbjudan till tioårsjubileum med högstadieklassen! OK, jag känner en tidig trettioårskris smyga sig på..

Men fan, jag är ju inte ens vuxen! Och jag har bevis.

1) Jag skäms fortfarande över grejer jag gjorde när jag var yngre. Jag hittade en uppsats jag skrev i högstadiet och den var otroligt pinsam. Jag rodnade till och med när jag läste den och jag är inte den som rodnar speciellt lätt! Den handlade om att jag ville åka till London och hälsa på min syster som bodde där, och att jag bråkade med mamma om det hela. Inte så farligt kanske, men uppsatsen var så.. så fjortis. Och det lyste verkligen igenom att jag skrivit det hela på stort allvar. Gaah!

2) Jag tycker det är pinsamt att ha regnkläder på mig. Inte om jag är ute i skogen eller nåt, men till exempel när man ska till skolan och det regnar. Min hjärna talar om för mig att om jag inte har regnkläder blir jag dyngsur (inte helt smidigt att cykla med paraply plus att man blir blöt ändå), men jag kan inte med det! När jag gick på mellanstadiet brukade jag ha följe med två tjejer till skolan och när det regnade hade de paraply men mamma ville att jag skulle ha regnkläder (hon är väldigt mycket fjällrävenkånk och Eccoskor-typen..). Det var ett ständigt bråkande om det där. Senast häromdagen när jag var hemma hos henne och det började pissregna tvingade hon mig att låna regnkläder och jag skämdes hela vägen hem.

Se, Telia! Jag är INTE vuxen. Tvinga mig inte att betala!

God morgon Sverige

När jag vaknade i morse visste jag först inte var jag var. Det kan ha berott på att mitt ganska stora skrivbord stod mitt i rummet. Aha! Jag hade ju min losermiddag här igår (sämst på tentan bjuder på middag, klart det blev jag!). Middag för 3 pers på 22 kvm och endast två stolar? Det går om man vill och har en snäll mamma med fällstolar i källaren.

När jag hade fattat var jag var gick jag över till att undra vad det var som lät.. Aha! Gjorde en playlist igår när jag kom hem, bestående endast av en Bob Dylan-låt (Changing of the Guards, grym låt!). Schysst lista. Somnade visst ifrån den.

OK, nu visste jag var jag var och vad som lät. Varför har jag ont i fötterna? Aha! Jag gick hem igår med Flugan och hennes fem-i-tre-ragg. Sweet. De gick ganska långsamt och jag var rätt packad och lite uttråkad. Vad gör man då? Klättrar i träd så klart! Iförd tajta jeans och ballerinaskor. Great idea.

Släpade mig till Willys och köpte lite bakfyllefrukost, däribland nyponsoppa. Jag har läst i Bridget Jones dagbok att frukt renar kroppen när man är bakfull. Nyponsoppa är väl en frukt? Öh, typ. Och Bridget har alltid rätt..

Oj, nu är klockan snart fyra.. Man skulle kanske ta sig i kragen och hoppa in i duschen? Ska ha myskväll med en polare. Blir chickflicks (antagligen Girls Just Wanna Have Fun med SJP) och nåt att äta. Och flottiga snacks, så klart. Helst chips och dip.

Harebrahej!