Big Brother & förhållanden

Jag skäms. Jag har kollat på ett helt Big Brother-avsnitt. Och vad värre är, jag gillade det! I alla fall en del. Först ville jag mest kräkas på alla äckliga blondiner som går runt och fläker ut sig men sen började jag tycka att vissa personer var roliga.

Ingen har väl missat Jessica som har varit på diverse löpsedlar på sistone? Hon är ju förlovad med Robin. Jag tycker att de är idioter som förlovar sig efter att ha känt varandra i 80 dar eller vad det nu är, men det får ju stå för mig. Däremot tycker jag att han är skitrolig som retar gallfeber på henne på olika sätt. Hon nappade på alla beten han la ut och sen blev hon skitsur och försökte sura sig till att han skulle göra som hon sa och be om förlåtelse. Det funkade inte. :)

Hon påminde mig om någon när hon höll på så där.. Mig själv! Usch, jag kan knappt tänka mig nåt hemskare än att vara lik henne, men det gick inte att förneka. Jag har hållt på på det där sättet otaliga gånger. Kört alla fula tjejknep jag kunnat. Varför gör man så? Till exempel börja gråta för att han ska sluta hålla på sin sida och bara ge med sig. En klassiker (som jag faktiskt har slutat med, till mig försvar).

Jag kom fram till, för ett tag sen, varför jag inte håller på så så mycket längre. Självklart är det för att jag har vuxit till mig lite men för att G (min pojkvän) är den första kille jag verkligen respekterar. Om han tycker något så försöker jag ta till mig det och fundera över det och även om jag inte håller med (vilket jag ofta inte gör, hehe) så försöker jag acceptera det.

I natt satte jag i öronproppar när han började snarka i stället för att knuffa över honom på sidan. Han var så trött så jag tyckte han kunde få sova på rygg, som han helst vill, fast jag får lite ont i öronen av öronproppar.

Det är mitt recept för lycklig kärlek: ömsesidig respekt och öronproppar! ;)

Låttips idag: Patrick Park - Something Pretty