Obehag

Ibland känner jag obehag i min hemstad. Jag har inte kunnat sätta ord på det innan men igår slog det mig plötsligt: jag tycker inte om att känna igen eller kännas igen.

Jag var på stan igår och träffade först en kompis och sen min syster. På vägen hem åkte jag på samma buss som en gammal bekant. Eller knappt ens bekant. Nån man vet vem det är och har snackat med innan. Den här killen såg helt borta ut. Så som man ser ut när man rökt på för mycket och för länge. Jag fick ångest av att se honom. Det var en lättnad när han snubblade av bussen.

Det är så jävla bortkastat! Jag hatar att se folk gå ner sig och det är ju självklart extra jobbigt när det är folk man ändå vet vilka det är och kommer ihåg från när vi var yngre. En del är ju döda nu. På den tiden för ca 10 år sen hade de kanske bara en dålig vana. De hade bara hållt på ett tag. Litegrann. Nu är det snarare så att det bara är ett tag och litegrann som de inte hållt på. Det går utför.

Den andra sidan av det hela är att jag inte tycker om när folk ser mig och man vet vad de tänker. De tänker, precis som jag själv, på hur man var förr. Gamla bekantskaper som man egentligen inte känner tror inte att man blivit en annan människa och vuxit upp. Man är inte den man var på högstadiet längre! Men det vet inte de man inte känner men som ändå känner igen en. Precis som jag fortfarande t.ex. inte tycker om någon för att jag inte gjorde det för 10 år sen. Det är helt sjukt egentligen.

Det kanske bara är jag som tänker så här. Ingen annan kanske bryr sig egentligen? Vad vet jag? Man frågar ju knappast..

Det är klart att det är så i alla mindre städer att det är svårt att ändra på sina bilder av andra människor och även tvärtom, men jag lever i en annan värld på sätt och vis när jag pluggar. Man går ut på andra ställen och man umgås med andra människor, som inte kommer härifrån.

Vissa människor är det ju så klart kul att springa på. Vissa andra vill man bara glömma och vissa blir man ledsen av att se. Men det är väl så här det är?