Att tänka tillbaka..

Att vara i Dublin fick mig att tänka på när jag bodde i London. När jag var 19 ville jag inget hellre än att flytta så långt hemifrån som möjligt, komma bort från alla bråk med mamma och tristessen hemma. Jag gick på den klassiska niten att tro att man kan fly från sina problem. Newsflash: Det funkar inte. Inte på långa vägar!

Jag var ihop med en jämnårig kille sen ungefär ett år och studenten började närma sig. Vad ska man göra sen? Jo, jag gör en svensk klassiker och drar till London och testar mina vingar. Och både det ena och det andra för den delen..

OK, killen lät sig övertalas att följa med och jag trodde allt skulle bli så bra. Vi bråkade SOM FAN i Sverige, men naturligtvis skulle det bli bra så fort vi kom iväg. Skojar du eller? Vi bråkade redan på planet dit. Sen gick det bara utför.

Vi fixade (eller, jag rättare sagt, heh) jobb och lägenhet inom några dagar och så långt var allt OK. Jag skulle inte börja mitt jobb förrän efter några veckor och en långtråkig dag gick jag på jakt efter ett gym jag kollat upp i telefonkatalogen. Undrar hur livet hade varit om jag hittat det jävla gymet? Antagligen hade det gått åt skogen ändå.

Jag hittade ldrig det där gymet. Däremot hittade jag vår local, dvs kvarterspuben. Här kommer referensen till Irland in; de flesta, eller i alla fall många, av de som gick på den puben var irländare. Det var därför jag blev så påmind om den här tiden, när vi var i Dublin.

Hur som helst; jag kom in på puben första gången, arg som ett bi efter att i värmen (detta var i juli) letat efter det där gymet hur länge som helst. Bartendern presenterade sig som Francis och jag köpte en pint. Det slutade med att jag blev kvar där hela dagen och Francis var en riktig gentleman och presenterade mig efterhand för hela puben.

"This is Emma, she's just moved here from Sweden!"

Alla var så vänliga.

Åh, gud, jag var så otroligt naiv på den tiden! Nu i efterhand kan jag inte fatta hur dum jag var. Jag lät mig dras in i en destruktiv kärlekshistoria (ja, mitt och pojkvännens förhållande brakade ihop nästan omgående, pga av alla bråk) med en 35-åring med ett galet ex (hon hade suttit i fängelse, great), en massa supande och ibland knarkande. Förutom det hade jag en helt sjuk tillvaro hemma med ett galet ex of my own (vi hade inte råd att flytta isär) som drog av mig täcket varje natt för att starta bråk osv osv (till slut blir man galen av att alltid bli väckt..). En gång kastade han ett askfat på mig som nästan träffade mig i huvudet.

Det hela slutar med en katastrof som involverar sprit, tabletter och att dricka nån kolgegga mot förgiftning på ett sjukhus i London. Mums. Och antidepressiva i ett år efteråt. Mums igen. Och föräldrar som jag skrämt livet ur. Ett liv i spillror och jag var inte ens fyllda 20.

Ja det var trevligt att få tillbaka de här minnena under Dublinresan.