En gammal gubbe jag älskar

Där min mamma bor bor det en gammal gubbe. Jag brukar promenera med honom ibland. Vi går ganska långsamt och säger inte så mycket till varandra. Det känns fridfullt. Ibland märks det att han har lite ont och då går vi långsammare utan att det är så mycket med det. Vissa gånger är han piggare och pinnar på.

Den gamla gubben är märkt rent fysiskt av sin ålder. Någon som inte känner honom kanske inte ens hade märkt det. Psykiskt är han den han har varit så länge vi har känt varandra. Kanske snäppet lugnare. Han softar mer nuförtiden.

Inte varje gång vi ses, men ofta, så tänker jag på att det snart är slut. Att han inte kommer finnas mer. Så är det ju alltid här i livet, men det är inte så påtagligt eller säkert tidigare i livet. Säkert att det är snart det kommer hända.

Jag vet inte varför min hjärna envisas med att trycka fram tankarna på hur det kommer bli när han är död. Kanske för att förbereda mig på hur förtvivlad jag kommer vara då. För att inte tala om mamma. Jag menar, när vår andra vän den gamla tanten dog.. det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag och mamma satt bara och stirrade på varandra, oförmögna att komma på nånting att säga överhuvudtaget.

Den gamla tanten blev 15 år. Den gamla gubben är 11.

Hon var vår katt och han är vår hund.