Lipsill

Jag har rätt lätt att känna som om jag skulle börja gråta. Ibland är man ju (extra) trött och sliten och då kan man ju börja lipa lite till mans, men det här är något annat.

Ibland undrar jag om det är nåt fel på mig. Ofta när jag är lycklig eller tänker på något/någon speciellt som gör mig glad så känns det som jag ska börja gråta. Och inte lyckotårar utan ledsna tårar. Visst är det knäppt? Det är precis som de tårar som lurar nånstans bakom ögonen (skrev nästan öronen haha) är de jag skulle gråta om jag förlorade det som gör mig lycklig. Jag kan inte riktigt förklara.

Som om jag är ledsen för hur det kunde varit, för de tider i mitt liv då allt har varit riktigt jobbigt och för de som inte är lyckliga.

Ibland undrar jag varför jag är så komplicerad. Är alla människor så här, bara att man inte vet om det? Jag tvivlar. Fast samtidigt kan nog ingen gissa sig till det här om mig till exempel.

(Det som senast fått mig att gråta/vilja gråta är Hemliga Pappans blogg.)