Förhållanden och sånt

Om jag skulle skriva en helt ärlig kontaktannons (vilket jag tvivlar på att de flesta kontaktannonser är) skulle det låta nåt sånt här:

"26-årig kvinna söker man för långvarigt förhållande. Du kommer falla för mig på grund av min charm, min cyniska humor och intelligens. Jag har glimten i ögat och en klumpighet du kan skratta åt. När du väl är fast kommer du upptäcka att jag har lätt för att slå huvudet på din ömma spik men ignorera mina egna fel. Jag har ett urkasst morgonhumör och är inte direkt vad någon skulle kalla pedant. Jag har ett oändligt tålamod när det gäller i stort sätt alla utom dig."

Är det konstigt att min pojkvän är lite trött på mig? Ärligt talat, den som sa att män är från Mars och kvinnor från Venus hade så jävla rätt. Jag kan gnälla och bitcha på min pojkvän och tro att allt är frid och fröjd för att jag sedan hämtar en knäckemacka åt honom och låter honom välja film. Egentligen känner han sig illa behandlad men säger inget om det. Säger inget gulligt heller. Bristen på gulligheter får mig att gnälla om att jag inte känner mig uppskattad. Precis som om han gör det då? En ond cirkel som börjar hos mig. Jag ska bryta den. Jag har redan börjat. Jag har växt upp jävligt mycket sen jag blev ihop med pojkvän eftersom han är den första kille jag verkligen respekterar men nu är det dags att växa upp de sista centimetrarna.

Jag fyllde ju 26 häromveckan och är ingen ungdom längre. Nu jävlar. Nu gäller det!