Livet..

Är jag den enda som är fast i en sexårings (på ett ungefär) bild av livet? På den tiden hade jag tre mor- och farföräldrar vid liv (morfar kommer jag inte alls ihåg så det märktes liksom inte att han inte var vid liv), mamma och pappa var rätt unga, man hade inga misslyckanden eller olyckliga kärlekar bakom sig och vi hade precis köpt vår katt. Nu är alla mor- och farföräldrar döda, mamma och pappa ska snart gå i pension, jag vet inte hur många gånger man klantat till saker och ting och vår katt är död sen flera år och vår hund är inte långt ifrån de sälla jaktmarkerna heller. Gång på gång undrar jag och förundras över hur livet är. Hur mycket smärta som finns. Även när jag cyklar hem en varm sommarkväll och tänker på hur vacker världen kan vara så finns det ändå en hel storm av olycka under utan. Smärtan och döden finns alltid så nära till hands, även när den är/känns långt borta.

Och jag undrar varje gång om det är så här livet är? Jag kan inte sluta känna mig förvånad över detta. Jag kanske har en melodramatisk ådra.. Det är inte det att jag går runt och tycker synd om mig själv för saker utan det är mer det att jag liksom fortfarande känner att döden borde vara längre bort. Man kör ju liksom inte runt i trampbilen när man är liten och tänker på att den dagen kommer när man till exempel inte har några föräldrar längre, men nu finns det ändå på radarn. När inte mamma har en mamma längre.. Då vet jag att den dagen kommer då inte jag har en mamma längre.

Hur kommer jag vara då? Jag som är yngst och alltid blivit daltad med.. Och hur kommer det kännas när vi har hunnit ha en ny hund i 12 år? Livet är en process, sa min mamma till mig en dag när jag gnällde om att jag vill att "allting ska vara som det alltid har varit". Jag är ingen fan av förändring (även om jag faktiskt har börjat bli något mer osentimental med saker än jag var förr), men jag börjar inse att mamma har rätt.

Hur ska man nånsin kunna hänga med?